lyrical lies

igår var det helt underbart, jempa var här och vi hade det skitkul!
åt sushi, drack konstiga drinkar och skrattade.
vaknade med henne i morse, hon stack hem men vid sex halv sju kom hon hit igen,
med ben & jerry glass och lite godis.

jag känner mig glad, men ibland dyker allt ner till botten igen.
men oftast är allt på topp nu, det känns lättande.
saknaden är fortfarande lika stor som förut, saknaden efter allt.
och minnen och saker som hänt innan jag blev till liv finns fortfarande kvar och det på någotsätt kväver mig.

det flyger bara på mig, som nu..
sitter i soffan i vardagsrummet med jempa. hon utbrister att det är beck på tv, sätter igång beck.
men jag kan inte titta, på grund av de som hänt.
klarar inte det.
det är som om hat och ångest rinner igenom mig, bara det att det inte rinner ut, utan de cirkulerar bara runt i mig.. hela tiden.
slutar inte förrens jag får något annat att tänka på.
pallar knappt mer.


Men då har en väldigt fin vän vid namn Emma Natalia Ahlin Perry lärt mig att tänka framåt,
tänka på allt fint och bra som ska ske, istället för allt de dåliga som hänt.
tack.

Jag vet att de flesta inte har en aning om vad jag skriver om nu, isåfall är det inte meningen att ni ska förstå så fråga inte.
jag klarar mig.

NU SKA JAG VARA GLAD BALALKABARWBÅAWI

hejdå